Jonkii

Otto ligger och snackar med sin napp och iblandad sina tår. Lite svårt att somna om när han ibland låter rent upprörd och höjer rösten haha.

Paniken inför att börja jobba har satt igång. Det är långt tid kvar. Och inte ät det många dagar jag jobbat heller. Men just den där känslan av att jag ska vara ifrån Otto så länge känns helt sjukt jobbig.
Ja jag har blivit en sån, en sån som aldrig vill vara ifrån mitt barn....typ.

Jag måste dessutom komma igång med min viktnedgång igen. Nu står jag helt still. Varken upp eller ner. Men det är nog bara en tidsfråga. Sen börjar jag gå upp om jag inte skärper mig.

Idag bär det nog av till Hallsberg. Och ev mamma.

Inte döds varmt idag så då orkar man ju röra på sig.